POSTRÅNET I VATTRÅNG 1766
 På 1760-talet fanns det i Välsta socken, i Rogsta församling, en postföreståndare vid namn Jon Broman. Han hade under sig en blott 14 år gammal postförare,
Jon Jakobsson. Denne fick tidigt på måndagsmorgonen den 24 november 1766 i uppdrag att rida med postväskan från Välsta och norrut till Harmånger. Allt gick bra
till dess den unge ryttaren kom till en plats ungefär en halvmil söder om Wattrångs by. Där fanns på vägens östra sida ett stort stenblock och bakom detta väntade en
man vid namn Anders Jonsson. Då pojken kom fram till stenen klev Jonsson fram och tog tag i betslet, varpå hästen stannade. Med sin lediga hand drar Jonsson fram
en kniv och skär av remmen mellan postväskan och sadeln.

-Vad vill du med posten?, skrek pojken.
-Bry dig inte, svarade Jonsson, som hade mössan neddragen långt över ansiktet.

Pojken fortsatte till Harmånger, där han berättade om rånet. Då postbonden på Backen nr 2 fick höra vad som hänt skyndade han sig att anmäla saken för länsmann
Hans Rosell. Länsman Rosell ordnade genast skallgång efter rånaren i wattrångsskogen. En liten bit väster om skogen hittade man ett par sönderskurna brev. Detta
var det enda spår man fick tag på. Trots alla ansträngningar blev efterspaningarna resten av dagen resultatlösa. Nämndeman Johan Eriksson i Wattrång hade under
skallgången saknat tre av sina bybor. Han blev orolig över detta och undersökte saken. Två av de tre hade skäl för sin frånvaro och den tredje, en viss Anders Jonsson,
menade att han vid tiden för skallgången befunnit sig vid Svedja kvarn och ett par andra ställen. Detta fann dock nämndeman Eriksson vara osanning.

Anders Jonsson började sedan att bortförklara sig och trasslade ihop det så pass att nämndemannens misstankar snart väcktes på allvar. Under natten som följde
efter förhöret så började Jonsson att grubbla och fick dåligt samvete för vad han hade ställt till med, så nästa morgon gick han till nämndeman och erkände sin skuld.
Eriksson uppmanade Jonsson att upprepa sin bekännelse för myndigheterna samt att be om en mild dom. Tillsammans begav de sig till komminister Granlund på
Backen och med dennes sällskap vidare till prosten Södermark. Sedan länsman Rosell tillkallats upprepade Jonsson under många tecken till stor ånger sin bekännelse.
Den stulna postväskan innehöll bl a kontanter i form av 117 daler kopparmynt, nio stycken paket - vilka Jonsson ej hade öppnat, samt Umeå postpåse som han efter
dådet hade gömt under nämndemannens häbbre.

Den 1 december rannsakades Anders Jonsson. Han uppgav att han var skyldig sina syskon pengar och att detta var motivet till postrånet den 24 november.
Vidare påpekade han att det inte var lämpligt att en "liten gosse" och en "oduglig häst" skulle få framföra posten. Detta hade lockat honom till rånet. Jonssons hustru,
Anna Larsdotter, bad under tårar om förskoning med hänvisning till makens frivilliga bekännelse och med framhållande av sin egen och sina barns sorgliga belägenheter.
Men detta till trots blev rättens dom handavhuggning, halshuggning och stegling (uppspikning av stympat lik). Då den avrättades änka skulle bege sig till Hudiksvall
för att skaffa några tillbehör till begravningen så sägs det att hon tog vägen över Wattlång och Ilsbo för att slippa passera avrättningsplatsen, där de sorgliga kvarlevorna
av hennes make fanns. Stenen där överfallet ägde rum fick senare namnet "Poststenen" och kallades så ända tills år 1925, då den bortsprängdes.
Avrättningsplatsen
var i skogen vid Stigsängarna i Vattrång, Harmånger.

Publicerat bl a i Hudiksvalls Tidning - Uppgifter enligt Olle Olsson, Harmånger. BILDER FRÅN PLATSEN & ANNAT OM RÅNET & DOMEN NEDAN!

Så här är jag släkt med Anders / Här kan du se kopia från husförhör hos Anders / Åter till startsidan


Idag finns inte mycket kvar att se - men nog känner man kalla kårar längs ryggraden då man hukar sig ner bakom resterna av stenen!

Anders Jonsson 1730-1767 Det var hårda bud! Vila i frid gamle vän!

Text i husförhörslängden 1766

Inte nog med att maken stjäl och döms till döden. Sonen Jonas dör drygt ett halvår gammal. Här ovan ser man också att hustrun
gifter om sig redan 1768 - vilket säkert var nödvändigt för hushållets ekonomi. Den nya maken heter Olof Jacobsson.

 Text i dödboken 1767

Min koppling till Anders Jonsson
Min mormors farmors morfars morfar Anders Jonsson
var bonde i byn Vattrång i Harmånger socken.
Han var gift med
Anna Larsdotter. De får två barn
och ett av dessa överlever. Hon heter Anna.
Anna Andersdotter (1763-?) blir gift med Hans Jonsson (1781-1846), bonde och nämndeman i Vattrång. De får fem barn. Ett heter...
...Jonas Hansson (1793-1821) Bonde i Hånick som gifter sig med Juliana Andersdotter (1794-?). De får tre barn, varav ett heter...
...Karin Jonsdotter (1827-?) gifter sig med bonden Olov Jonsson (1825-?) i Hånick. De får fyra barn och ett heter...
...Margareta Olsdotter (1856-?) blir gift med bonden Hans Johan Löjdström i Hånick. De får fyra barn. Det äldsta heter...
...Erik Löjdström (1887-1951) är bonde i Hånick, Harmånger och gift med Anna Katarina Hansson (1887-1969) på Storsvea i Hånick. De får sex barn och ett av dessa heter...
...Aina Löjdström (1918-2004) blir gift med murare Arne Jonsson. De flyttar till Enköping och får två döttrar. En av dessa är...
...Anita Jonsson (1943-) är sjuksköterska på lasarettet i Enköping och gift med rattmästaren och verktygsmakaren Lars Bodin (1937-2010). De får två barn och ett är...
Niklas Bodin (1966-) Det är jag...och jag har fortfarande inte hittat en bra sten att gömma mig bakom...

Strax söder om Vattrång gömde sig Anders en novembermorgon

 


Stegling: den avrättades stympade kroppsdelar spikas upp på en påle

 


Inte långt från E4:an mot Hudiksvall